Man kan inte hjälpa alla men bidra lite grand....

Jag har tidigare skrivit om vårt fadderbarn Vivien som bor i en SOS-barnby i Ungern. Idag fick vi ett brev från organisationen med ett "rop på hjälp".....När jag läser i tidningarna om krisen i Europa tycker jag att den i detta perspektiv ändå verkar klart hanterbar. Vi anses fattiga enligt undersökningar när vi inte kan unna oss semester mm (jag vet att vissa kan ha det svårt även i vårt land) men när jag läser uppropet om hjälp är det helt ofattbart....

• drygt 1 miljon barn riskerar att dö av undernäring och
  för 150 kr kan vi hjälpa en hel familj på sju personer att få mat i en vecka
  
  Visst får man en känsla av att vi ändå har det väldigt, väldigt bra men att det finns utrymme för vissa förbättringar...för det finns det alltid.
  Länk till SOS-barnbyar här.
  
  En annan förening som jag stödjer är Aktiva Synskadade. Där bidrar jag med ca 2x125 kr/år och då får man välja en liten gåva också. Länk för mer info här.
  
  
  
  
  Jag försöker sätta mig in i hur det kan vara att leva som synskadad.....ett i mitt tycke otroligt handikapp i livet. Jag har även äldre vänner som drabbats av sjukdomen "gula fläcken" så jag vet hur begränsat livet kan vara när man är äldre och synskadad.
  Sammanfattningsvis tycker jag att jag bidrar lite och då särskilt till mitt fadderbarn i Ungern men visst kunde även jag säkert stödja mer.....
  Jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om vi lärde oss att vara nöjda med det vi har och inte som så ofta koncentrerar våra tankar och önskningar på det vi inte har.
  Väldigt lätt att säga men svårare att genomföra.....men vi kan ju alla, naturligtvis även jag, försöka tänka på det.